About Ma@68_St0322

This author has not yet filled in any details.
So far Ma@68_St0322 has created 27 blog entries.

Workshops: Fotografi för bildköpare – 11, 18, 25 mars, Göteborg

foto: Dorothea Lange

Varför blev just den här bilden en ikon? Hur hittar jag fotografi bortom de opersonliga genrebilderna? Får jag göra vad som helst med bilder som jag köpt? Det och mycket annat pratar vi om under min workshop för blivande bildköpare. Ur innehållet: fotohistoria, bildspråk, olika bildarkiv, uppdrag, priser, upphovsrätt, avtal och förhandlingsteknik.
Kursen hålls under tre halvdagar på yrkeshögskolan YRGO i Göteborg.

Några röster från förra årets kurs:
”Jag tycker att du lär ut på ett fantastiskt sätt då du verkligen är påläst om ditt ämne och brinner för det du gör. Du har gett mig en bra inblick i hur det går till vid köp av bilder och vilka rättigheter man ska tänka på. Har även fått tips om många bra fotografer.”

”Jag tycker att kursen har varit väldigt lärorik! Har lärt mig supermycket som jag inte hade någon aning om innan.”

By |2019-02-14T09:38:19+00:00januari 31st, 2019|Aktuellt|0 Comments

Hittar nya spår

Just som de närmast sörjande börjat ta farväl av bildjournalistik i papperstidning dyker Eyewitness.nu upp. Kan ett bildmagasin med fötterna i mänskliga rättigheter vara kommersiellt gångbart?

– Människor i dag, inte minst ungdomar, är enormt intresserade av både fotografi och rättvisefrågor, säger frilansfotografen och ansvarig utgivare Magnus Sundberg. Han sitter på frilanskontoret på Norra Hamngatan i Göteborg och filar på prologen till tredje numret. Eyewitness.nu föddes hösten 2015 framför taggtrådshärvorna vid den ungerska gränsen.
Magnus, frilans efter 27 år på GP, var på plats. Här skulle säljas reportage.

Han ringer sin gamla arbetsgivare. En nyanställd redaktör undrar vem Magnus är.
En avbetad ringlista och två sålda småjobb senare inser Magnus att många löste bevakningen med byråbilder och lite text hemifrån.
– Jaha, det är så här frilansarnas verklighet ser ut, tänkte Magnus, som övervägde fotoutställning.
Men tanken på bilderna bakom glas och ram lockade inte.
– Jag ville att berättelsen skulle leva i vardagen och landa på köksborden! Men hur? säger Magnus.

På marknaden fanns många kompetenta reportagefotografer som ville få ut sina jobb. Allmänhetens bildintresse verkade bara öka. Själv var Magnus på jakt efter en trovärdig kanal för sin egen bildjournalistik.
– Läget att starta ett bildmagasin kunde inte vara bättre, konstaterar han.
När han väl bestämt sig gick det snabbt. Han gjorde en dummy och skaffade utgivningsbevis. Formgivningen av första numret gjordes av vännen och f.d kollegan Ulf Börjesson. En bildpolicy formulerades. Bilderna måste kunna bära hela berättelsen, och aldrig lägga till rätta eller vara arrangerade. Redan första numret av Eyewitness.nu, som kan beställas på nätet, såldes i
700 exemplar – och gick jämnt upp.

Magnus minns känslan av tillfredsställelse under releasefesten.
– Jag kände mig så oerhört stolt över att ha gått från idé till färdigt magasin!
Papperstidningen ser han som ett första steg. Utgivningsbevis för både tryckt magasin och webb-tv finnes. Likaså planer för utgivning utomlands. Men än så länge måste frilansjobben rulla på jämsides med tidningen.

För att kunna betala lön till sig själv behöver han sälja 2000 ex av varje nummer.
– Jag kommer att köpa in marknadsföringstjänsten så snart jag kan, säger Magnus, som också har börjat se sig om efter lämpliga sponsorer och annonsörer. Det är många som är med och hejar fram Eyewitness.nu.
– Det räcker ju inte med att bara få likes, folk måste ju köpa magasinet också, säger han.

Ju mer slimmade redaktioner desto större behov av bildjournalister, spår Magnus.
– Till slut är det bara är ett fåtal redaktörer kvar. När de sitter fjättrade vid datorer och telefoner behövs det folk ute på plats som kan visa hur verkligheten ser ut, säger han.
Mötet med redaktören i Etiopien som bakbunden av censur sa saker som hans kroppsspråk inte sa, har etsat sig fast.
– Här sitter vi med full pressfrihet. Självklart måste vi göra journalistik vi tror på! Vi har alla möjligheter, säger han.

By |2019-02-17T12:04:08+00:00januari 10th, 2019|Texter|0 Comments

Vad är bilden värd?

En allt billigare dussinvara på tidningsredaktionerna. Samtidigt ett glödhett samlarobjekt
i konstvärlden. Vad styr egentligen värdet på fotografi i dag?
Och hur ska fotografer hantera sina projekt för att de ska ha ett värde i morgon? 

– Att köpa fotografi är som att köpa guld eller hus, alltså verkligen hårdvaluta, säger
Hasse Persson, internationell curator, fotograf och rådgivare åt auktionshuset Bukowskis. Fotografi räknas tillsammans med guld och skog till de stabila investeringarna. Ett viktigt skäl till att priset på foto bara gått uppåt sedan 70-talet är den lilla, exklusiva marknad där samlare köper av kärlek och inte alltid säljer vidare. För dem är sällsynta objekt som exempelvis en Avedon
en eftertraktad ikon och priserna rusar uppåt.
Vet man vad man gör finns stora pengar att tjäna, enligt Hasse Persson.

I USA, England, Frankrike och Japan är marknaden för fotografi mer etablerad.
– Redan i början av 70-talet gav Marlboro Gallery i New York en av de första utställningarna
med Irving Penn. Detta, med lång fördröjning, ligger bakom intresset i Sverige i dag, säger
Hasse Persson, som menar att dagens konstköpare som växt upp med tv, foto och film haft lättare att se fotografi som konst än vad äldre och traditionsbundna måleriköparna haft.

Bengt och Berit Swegmark, grundare av Abecita Corsettfabrik i Borås, har under 40 år byggt
upp landets största privata samling av fotografi.
De går nästan aldrig går på auktion. Hur hittar de nya bilder?
– Om vi sett mycket av en viss fotograf bestämmer vi oss i bland i förväg och plockar ut det intresseranta och kontaktar vederbörande. Vi letar hela tiden efter nya uttryck men köper
aldrig slumpmässigt, säger Bengt Swegmark.
– Budgivning är ingenting vi deltar i. Priserna är vansinniga nu, säger Bengt Swegmark som hellre följer utvecklingen genom direkta möten och internationella mässor.

För att en fotografisk bild ska öka i värde krävs kvalitet in i minsta detalj.
Lena Nytén, intendent och fotoexpert på Bukowskis, poängterar att fotografer redan i början
av karriären bör ha absolut kontroll över vad de lämnar ifrån sig. Hon nämner Irving Penn som
ett skolexempel. Under sjuttiotalet kunde hans verk köpas i Sverige för 5000 kronor styck.
Samma bild kostar i dag 200 000 kronor eller mer.
– Penn var tidigt utställd på välrenommerade ställen och släppte aldrig något i från sig utan att signera, numrera och redovisa bildens tillkomst. Det är den vetskapen om när och hur exemplaret gjorts och hur unikt det är, som folk betalar för i dag, säger Lena Nytén.

Men värdeökningen på fotografi gäller inte alla bilder. Före detta pressbilder göre sig icke besvär.
– Det är skillnad på dem och signerade, numrerade bilder som är konstnärliga verk från början.
Jag kan inte ens sätta ett värde på dina pressbilder, om jag uttrycker mig klart, säger Lena Nytén.
Bukowski har även tackat nej till verk av mycket kända namn, på grund av fläckar.
– Skölj ur ordentligt. Ta ansvar. Släpp bara ifrån dig det som är i bästa skick. Då först signerar du, säger hon bestämt.

Mia Klintewall på Galleri Kontrast i Stockholm säljer dokumentär- och pressfotografi till en ständigt växande kundkrets. Hon är kritisk till auktionshusens uppdrivna priser. När Anders Petersens ”Lily och Rosen” såldes på auktionshus fanns den samtidigt att köpa 9 000 kronor billigare på Galleri Kontrast. Hennes kunder är allt från konstföreningar och fotografer till privatpersoner som ”vill ha nåt lite bättre hemma”.

Vad krävs av fotografer som vill skapa något av värde?
– Man måste skilja det viktiga i ett långt och kort perspektiv. Bara projekt som du har tagit
på allvar överlever. Det du gör för brödfödan kan du glömma, säger han bestämt.
Själv har Hasse Persson 17 meter fotopärmar hos Scanpix från åren som pressfotograf.
– Nittionio procent av det kommer jag aldrig att sätta min signatur på. Men bilderna från Studio 54 i New York är jag däremot restriktiv och noggrann med, säger han.
Han tror att en fotograf kan göra tre, max fem riktigt bra projekt under sin livstid. Inte fler.

Vad är det vanligaste misstaget fotografer gör?
– Att inte ta sig själva på tillräckligt stort allvar. Men letar du tillräckligt djupt i sig själv har du inga konkurrenter. Ju djupare du söker efter det unika, desto större frihet får du. För ingen är ju som du. Du är inte lik någon annan människa, säger Hasse Persson.

By |2019-02-17T11:55:26+00:00januari 10th, 2019|Texter|0 Comments

Lugnar ner utan vapen

I början kallades han för ”övertrevlig mingelpolis”. Nu används dialogpoliserna i allt fler sammanhang. Utan vapen försvarar Fredrik Dahlgren allas rätt att uttrycka sin åsikt. 

Under årets Pridefestival kommer ett tiotal dialogpoliser att finnas på platser. Uppdraget är att underlätta för alla deltagare som vill föra fram sin åsikt.
– Det finns alltid grupperingar som vill hindra andra, särskilt militär- och polisanställda, från att delta, säger han.
Dialog där orden tagit slut. Lugna ner där våldet bubblar upp. Två och två följer poliserna paraden.
– Det är ett mjukt och bra sätt att ha polisen närvarande. Att vara två gör att den ene kan fortsätta en dialog även om den andre har kört fast, säger Fredrik Dahlgren.
I Göteborg är han ensam heltidsanställd dialogpolis men har ett tiotal utbildade kollegor att kalla in vid behov.

Stor utredning efter upploppen
Under upploppen i Göteborg 2001 jobbade Fredrik Dahlgren som piketpolis. Han tyckte sig ha varit med om det mesta. Men maktlösheten när demonstrationerna urartade och gick polisen ur händerna är fortfarande något av det värsta han upplevt. En vän och kollega fick ansiktet brutalt krossat av en gatsten. Han räknar händelsen som avgörande för att han blev dialogpolis. Upploppen åtföljdes av en stor utredning. Hur ska svensk polis hantera liknande situationer
i framtiden, så att man inte är med och skapar dem? Att bemöta situationerna med mer öppenhet innebar slutet för sköldarna som i stället ersattes med förstärkta bilar och bussar på plats.
En särskild polistaktik med fyra konfliktreducerande principer mejslades fram: kunskap, kommunikation, underlättande och differentiering.
–Det sista betyder att man på ett snyggt sätt plockar ut de som ställer till det. I en stor folkmängd är det är ofta en jätteliten grupp som söker konfrontation. Men det gäller att hantera det på rätt sätt så att man inte får hela demonstrationen emot sig. Då kan det bli helt fel, säger han.
Redan innan EU-toppmötet 2001 fanns en föregångare till det som är dialogpolisen i dag.
Men den hann aldrig få fäste innan upploppen helt förändrade spelplanen. Dialogpolisen startade
i Sverige 2002 och fick ordentlig fart 2005. Inspiration hämtade man från Danmark som efter flera incidenter redan var igång med ett kommunikativt koncept.

Obefintligt förtroende
Fredrik Dahlgrens mobil ringer ofta under intervjun.
Det gjorde den knappast när han började som ansvarig dialogpolis 2006. Inför sitt första uppdrag sökte han upp Osynliga partiet som samlats i Brunnsparken för att demonstrera.
Hann fann dem, men ingen ville prata med honom. Förtroendet för polisen var obefintligt.
–Jag fanns där för att ge spelreglerna och underlätta för dem att föra fram sitt budskap.
Inom grupperingarna varnade man för att polisen nu börjat med ”övertrevliga mingelpoliser”.
– Under demonstrationen gick jag jämte partiledaren och sa att han behövde inte svara,
bara nicka. Inte världens bästa dialog men jag fick fram mitt budskap och det var alltid en början, berättar Fredrik Dahlgren.
Dialogpolisens förtroendekapital består av flera byggstenar. Att inte bära tjänstevapen är
en av dem. I Malmö och Stockholm jobbar dialogpoliserna sällan eller aldrig obeväpnade.
I Göteborg gör man det alltid.
–Vad vi märkte var att vissa strök sig nära oss för att känna av om vi bar vapen. Att jobba obeväpnat bygger förtroendet på ett helt annat sätt. Men de som bär dialogvästarna måste vara trygga med att jobba så, och de som är uniformerade måste veta när de ska gripa in, förklarar han.

Måste vara neutral
Varför är de här, hur engagerade är de, hur långt kan de gå? Polisens kunskap om grupperingen skapar en trygghet som märks utåt.
– När någon står och skriker en rakt i örat gäller det att veta varför, säger Fredrik Dahlgren och syftar på fotbollsmatcherna där dialogpolisen i bland används för att hantera supporterklackarna.
Under 1 maj jobbade han under Nordiska Motståndsrörelsens demonstration i Falun.

Ska samhället låta nazister få marschera och sprida sina budskap på gator och torg?
– Det är här jag får bevisa att jag är neutral. I rollen som dialogpolis ska jag ju underlätta för alla grupper i samhället att uttrycka sina åsikter, inom ramen för lagen, säger Fredrik Dahlgren. De här grupperingarna är små men har ofta starka åsikter. Då är det ännu viktigare att spelreglerna följs. Och det är ju regelverket vi skyddar, säger Fredrik Dahlgren.

Faktaruta
Dialogpolisens syfte
Sverige har drygt 35 dialogpoliser som används över hela landet. Syftet är att underlätta för alla grupper
i samhället att uttrycka sina åsikter inom ramen för lagen Grunden för arbetet är att skydda den lagstadgade demonstrationsfriheten.

Särskild polistaktik
Grunden i särskild polistaktik består av fyra konfliktreducerande principer: kunskap, underlättande, kommunikation och differentiering.

By |2019-02-17T11:53:01+00:00januari 10th, 2019|Texter|0 Comments

Den bästa bönen är ordlös

Hur kan jag leva mitt liv på ett bättre sätt? Jom Kippur är en högtid för eftertanke och självreflektion. En ö av tid och årets längsta dag i synagogan.

Ur vädurshornet värker ett entonigt brölande, eller en bön och gråt från själen, fram.
– Den bästa bönen är ordlös. När man inte tänker utan bara känner, säger Benjamin Gerber
om ljudet som uppstår när han demonstrerar det snirkliga hornet. Blåser i shofar gör man en
sista gång när Jom Kippur, årets största judiska högtid, är över.

Rannsaka sig själv
– Hur har jag varit som människa under det gångna året? Vad kan jag göra bättre?
Det är det man ska fundera på under Jom Kippur, säger Benjamin Gerber, religiös tjänsteman
i Judiska Församlingen i Göteborg.
De flesta judiska högtider är knutna till historiska händelser. Under Jom Kippur knyter man
i hop den större säcken. Sedan öppnas den och allt börjar om på nytt. Som ett psykiskt tillstånd
av vila. En ö i tiden då allt stannar upp.
Och att bända loss tid ur vardagen behövs för att få perspektiv på livet, menar han.

Från fest till fasta
Enligt judisk tideräkning är det nu år 5772 i månaden Tishri. I år inföll Rosh Hashana mellan den 20:e och 22:a september. Det nya året firas med fest och god mat, granatäpplen, challebröd
och honung. Sedan börjar allvaret.
Under tio dagar mellan Rosh Hashana och Jom Kippur bedömer Gud hur människan lever sitt liv.
– Man säger att räkenskaperna i livets bok öppnas på Rosh Hashana och sluts på Jom Kippur.
Själv brukar jag skämta och säga att Gud räknar in sina fårskallar, säger Benjamin Gerber.
Efter måltiden vid solnedgången börjar fastan. Man går till synagogan och läser bönen Kol Nidre. Blicken vänds inåt.

Dramaturgi och gemenskap
Att tillbringa en hel dag tillsammans i synagogan skapar samhörighet. Man önskar varandra god fasta. Man delar känslan av hunger och svaghet framåt eftermiddagen. Någon kroknar och smiter ut för en kopp kaffe. När barnen får äpplen och honung skämtar de vuxna: ”inga föräldrar tar nu”.
– Musiken, scenen och ljuset, allt är skapat för att förstärka känslan. Det gör också något med sinnet att inte äta eller dricka under ett dygn, säger han.
Framåt kvällen återkommer krafterna. En utdragen ton hörs från Shofar. Räkenskaper förseglas.
På Jom Kippur är alla, även ”tredagarsjudarna”som aldrig annars går i synagogan, där.
Även till vardags ser Benjamin Gerber fler nya ansikten i synagogan.
– När det blåser kallt i samhället håller folk om sig. Fler kanske söker sig till institutioner
som känns familjära, funderar han.

Barndomsminnen
Mitt under vår intervju dyker kantorn från Holland upp. Repertoaren inför Jom Kippur ska gås igenom. Benjamin Gerber erbjuder henne att vänta i synagogan, hastar tillbaka och ber om ursäkt för att det kört i hop sig.
– I bland längtar jag efter att bara få vara som alla andra. Fixa i ordning mat hemma, gå till Jom Kippur och sedan gå hem, säger han och försöker att inte verka stressad.
Fast han vet inte om han hade klarat att bara vara åskådare. Han har växt upp bakom kulisserna, pappan var kantor i Judiska Församlingen i Stockholm. Han minns barndomens firande.
Mamman som vallade finklädda syskon till en fullsatt synagoga. Lättnaden när han skyndade hem för att bryta den första fastan.
Det var verkligen stort. Man hängde där hela dagen och på kvällen kom höjdpunkten.
Han läser högt:”.. Gud är herren över allt. Hör Israel, shema Yisrael… den eviga, han är Gud..”
– Det var också en lättnad när man sedan började om med ett rent blad framför sig, säger han.

Handlar om att avstå
Jom Kippur handlar om att avstå. Därför har den till skillnad från julafton och Chanukka aldrig kidnappats av marknadskrafter och blivit presenternas högtid.
– Av det man avhåller sig från får man uppskattning. Under veckan efteråt när jag ska äta brukar jag komma på mig själv med att tänka ”vilken tur att jag har mat”, säger Benjamin Gerber.
Idealet är att bli så fokuserad på vad Jom Kippur ytterst handlar om att man glömmer hungern.
– I bland finns det viktigare saker än att stoppa mat i munnen och känna sig mätt, säger han.

Faktaruta
Det judiska året
Enligt judisk tideräkning är det nu månadaden Tishri och år 5772. Månadernas namn kommer från exilen i Babylonien.
Veckans första dag är söndag. Den judiska dagen börjar och slutar vid mörkrets inbrott. Shabat och helgdagar börjar en timme före.

Rosh Hashana
Det judiska nyåret. Högtiden infaller den första och andra dagen i månaden Tishrei.

Jom Kippur
Försoningsdagen och årets heligaste dag då man fastar och tillbringar hela dagen i synagogan.
Infaller tio dagar efter Rosh Hashana.

Shofar
Ett vädurshorn som man blåser i varje morgon under trettio dagar fram till Rosh Hashana för att väcka människorna ur sin vardagsdvala. När Jom Kippur avslutas blåser man en sista gång.

Kol Nidre
En bön om förlåtelse för de löften man under året inte lyckats hålla.

By |2019-02-17T11:49:58+00:00januari 10th, 2019|Texter|0 Comments

Existensminimum gav Magnus frihet

Ekorrhjulet av konsumtion och lönearbete fick honom att känna sig som en levande död.
Magnus Gustafsson bytte till ett liv i enkelhet, och en tillvaro på ekonomiskt existensminimum.
–Nu har jag tid att reflektera över livet varje dag. Det är verklig rikedom för mig, säger han.

Helst sätter han inte sin fot i något köpcentrum, någonsin. Men den här gången hade han inget val.
En födelsedagspresent behövde inhandlas i Alingsås.
– När jag först kom in där tänkte jag ”detta är helt sjukt”, berättar Magnus Gustafsson.
Han sjönk ner på en bänk. Betraktade människorna som rusade omkring och barnen som
lämpades av i lekhörnan.
– Sedan slog det mig: ”Nej, jag bestämmer ju över mitt eget liv. Och detta har jag valt att stå utanför. Så egentligen är det ju underbart, att jag kan sitta här och bara titta på”, säger han.

Utanför konsumtionssamhället
Tillsammans med trettonåriga dottern bor Magnus Gustafsson, 49, på en liten gård norr om Alingsås. Gräset på fälten runtom är högt och gult. Utanför ladugården står en gul bil av äldre modell. En traktor med rostig takbåge och två extra framdäck bredvid har sin plats på gräsuppfarten. Bakom ladugården betar får. Tidigare hade han höns men de blev mat åt räven,
en efter en. Efter lantbruksgymnasiet jobbade Magnus Gustafsson som snickare, på betongfabrik, sågverk och som deltidsbrandman. Men livet i ekorrhjulet skavde i honom.
När arbetskamraterna pratade om semester tre månader framåt i tiden bestämde han sig för att lämna livet som anställd för gott.
–Att någon ger mig order har jag egentligen aldrig klarat. Nu gick jag runt som en levande död.
Jag älskar livet för mycket för att kunna leva så, säger han.
När dottern föddes sa Magnus Gustafsson upp sig och gick ur facket.
–Jag gjorde mig fri från all trygghet. Vara helt ren var nödvändigt för att komma på vad jag ville göra med mitt liv, berättar han.

Små utgifter
Han skrattar och undrar om han verkligen ska berätta om sina första försök att leva på gården. Någon form av inkomst behövdes. Att stämpla var inget alternativ.
–Jag köpte 800 kilo potatis och satte dem för hand. Det tog en vecka, säger han.
Under några år sålde han potatis till uppköpare och klippte får vid sidan om. Men med större beställningar ökade pressen.
–De kunde ringa för leverans på 300 kilo potatis inom ett par dagar. Plötsligt var jag fast i någon annans krav igen, säger han.
I dag lever han enbart på att klippa får. Han har små utgifter. Ingen TV. Köper nästan inga kläder.
Gräsmattan slår han med lie. En tågbiljett till Lund varannan helg – där ”kärestan”, som jobbar
i Second handbutik och delar hans tankar om det enkla livet, bor – kostar han på sig.
–Jag har alltid levt fruktansvärt billigt. Nu tjänar jag 12 000 kronor före skatt i månaden.
Då har jag lånet på gården och en dotter som jag ensam försörjer. Men har jag till fasta kostnader och hennes behov är jag nöjd. Hon ska aldrig känna att jag försakar hennes intressen, säger han.

Men en nyare bil vore väl ändå skönt att ha när vintern kommer?
– Nej. Jag kör hellre den gamla så länge det går, säger Magnus Gustafsson.
Enligt honom är förnöjsamhet en underskattad känsla.
– Jag vet många som tjänar mångdubbelt mer än mig. Ändå klagar de över att de inte har råd.
Tid att varje dag stanna upp och reflektera över livet, kunna se gräset växa eller följa flyttfåglarnas återkomst. Det är rikedom för mig. säger han.

Krävs det inte disciplin för att klara av att leva som du gör?
– Verkligen inte. Jag är väldigt ostrukturerad och har jättesvårt med tider. Grönsaker har jag odlat
i elva år men vet fortfarande inte exakt hur jag ska göra för att det ska funka bra, säger han.
Han kallar sitt eget liv för oskyndsamt.
–Jag åker aldrig hemifrån före nio på morgonen. Det får människor bara acceptera, säger Magnus Gustafsson bestämt.

Hur gör man då för att leva enklare?
–Dra ner på kostnaderna. Tillbringa mer tid i naturen. Men se det inte som en prestation.
Det handlar inte om att springa fort eller klättra högt. Vi tror att det är vi som tar hand om naturen. I själva verket är det naturen som tar hand om oss, säger han.

Makt över sitt eget liv
– Ekorrhjulet drivs av vår livsenergi och gör oss till slavar. Det är det som inkassobolagen, bankerna och reklammakarna lever på. När man väl insett hur lite man egentligen behöver blir prylar ointressanta. Bara att leva är ju gott nog, enligt Magnus Gustafsson.
– Blunda för all reklam. Stäng av tv:n och koncentrera er på ert fantastiska liv i stället, säger han.

Namn: Magnus Gustafsson
Bor: Bjärlanda, utanför Sollebrunn
Ålder: 49
Gör: Människa, fårklippare och författare.
”Om skogen, om människan, om fred, kärlek och sans” utkom 2013 på Visto förlag.

By |2019-02-17T11:46:54+00:00januari 10th, 2019|Texter|0 Comments

Korruption hindrar kamp mot människohandel

Utbredd prostitution och det land i Europa där människohandlare rekryterar flest offer.
Hur har Rumänien lyckats i EU:s gemensamma satsning mot trafficking?

”Gatuhororna är väldigt billiga i Bukarest. Du kan knulla dem för så lite som en dryg hundring.
Men pruta alltid. Och ta med egna kondomer.” – A
nonym sexköpare i nätforumet Wikisex –

I mörkret på C.A Rosettigatan i centrala Bukarest står tre unga killar i likadana vita tennisshorts. De dividerar med en äldre kvinna i långa kjolar. En bit bort, en gänglig flicka med armarna i kors och ryggen vänd mot dem. Hon tittar rakt ut i den fuktiga augustinatten.
– Oss grabbar emellan, vad kostade varan ni just tittade på? hojtar tolken till dem i nästa gathörn.
– Hon ville ha 270 spänn. Samma som förra gången, men vi ville inte ha henne just nu, svarar de och skrattar som gamla kompisar.

Kämpar mot hallicknätverk
Två dagar senare kör vi på M45 från Bukarest till en annan stad.
Bakom motorvägens vägräcken står unga tjejer. På lastbilarnas rastplatser står unga tjejer. Prostitutionen syns överallt i vardagen.
Iana Matei tar emot i sitt lilla hus med fönster som skallrar av tung lastbilstrafik på vägen utanför. Hon är en kort, frispråkig kvinna i 55-årsåldern med välsminkade ögon och skarp blick.
I sjutton år har hon drivit Reaching out Romania, ett skyddat boende där nästan 600 tonårsflickor hittills har fått hjälp att ta sig ur människohandlares grepp. 2010 utsågs Iana Matei till ”European of the year” för sin kamp mot trafficking.

Skyddar inte offren
Dagen innan vårt besök har US Department of State publicerat sin årliga utvärdering av nationella insatser mot människohandel. I den får Rumänien hård kritik. Visserligen har brottsbalken justerats och antalet åtal och fällande domar har ökat. Stödcenter vid landets gränser har startats. Informationskampanjer har genomförts.
Men att skydda och hjälpa offren – där brister det fortfarande. Bara hälften av de som identifieras får hjälp och de har sällan råd att driva rättsprocessen mot människohandlarna vidare, eftersom stödet till organisationer som företräder dem dragits in.
Iana Matei skrattar till inför frågan om EU-direktivet från 2011 har stärkt Rumäniens insatser mot människohandel.
– EU kan inte tvinga sina medlemsstater till någonting. Vill vår regering verkligen lösa problemet eller bara visa att den gör saker? frågar hon retoriskt.

Kriminella gynnas
Flera av svårigheterna med att komma åt människohandeln bottnar i den utbredda korruptionen, menar Iana Matei.
– Jag känner många genuint engagerade poliser men problemet är alla godtyckligt tillsatta chefer som styr utifrån eget intresse och gillande. Så är det i hela Rumänien.  Alla här vet att betyg är något man köper! Det är inte på dem som du får jobb, säger hon upprört.
Korruptionen gynnar också hallicknätverken från andra hållet: ”Vad ska du med betyg till, det leder ändå ingenstans. Bättre att du följer med mig och tjänar 15000 på en vecka”.


Faktaruta
Bakgrund EU-direktivet mot människohandel
När den snabbfotade människohandeln vann mark i Europa krävdes gemensamma och mer effektiva verktyg.
Men förmågan och viljan att göra det som krävdes spretade kraftigt länderna emellan. Inom EU-parlamentet var frågan om utökad lagstiftning kring prostitution och trafficking länge en icke-fråga. Först när det stod klart att människohandel var den organiserade brottslighet som ökade mest blev frågan tagen på allvar. Direktiv klubbades igenom 2011 och har fem hörnstenar: skydda offren, förebygga rekrytering, minska efterfrågan, harmoniera straffsatser och öka samarbetet mellan länder och aktörer.

By |2019-02-17T11:41:36+00:00januari 10th, 2019|Texter|0 Comments

Där borgmästaren är gud

Ett paket cigaretter eller miljontals euro. Det händer överallt, hela tiden.  I Rumänien har den utbredda korruptionen gjort stöld till en normalitet.

– Vad finns på den adressen? Det är ju ett farligt område, säger taxichauffören misstänksamt
och rattar Dacian med säkerhetsbälten omöjliga att knäppa, mot Strada Amurgului i Rahova.
Bukarest är uppdelat i sex tårtbitar med en borgmästare i varje.
Sektor 5 rymmer både stans fattigaste områden och Ceausecus gigantiska lyxpalats.
Taxin bromsar in utanför en skola omgärdad av höga stängsel. Skolan delar Rahova i två världar.
På ena sidan människor med arbete och inkomster. I ett nedslitet ghetto på den andra, nästan bara romer. Där är är asfalten sprucken, innergårdarna fyllda av sophögar och lägenheter utan toalett, rinnande vatten och värme går att hyra för 250 kronor i månaden.

Gåvor från borgmästaren
Leonard Andreescu, ansvarig för Rädda Barnens skola för barn med speciella behov, står mitt
på skolgården. Han är lång, skrattar ofta och har svart blankt hår i en hästsvans.
För honom är korruptionen en del av vardagen.
– Runt jul och före val brukar det delas ut extra pengar till barnfamiljerna här i området.
De får skriva på att de har tagit emot 300 euro, men får i verkligheten bara hälften. Resten går ner i borgmästarens ficka. Den som protesterar blir utan nästa gång.
Så fungerar välfärden i sektor 5, säger han och skrattar som om han just dragit ett skämt.
Leonard Andreescu beskriver ett samhälle där stöld har blivit en normalitet och borgmästare med fickorna fulla av skattepengar köper fastigheter för 15 miljoner dollar kontant, ändå anses göra
en insats för folket. Det är svårt att förklara för utomstående hur omfattande korruptionen i Rumänien är, säger han.
– En muta kan vara ett paket cigaretter eller miljontals euro. Det händer överallt, hela tiden.
Folk kämpar emot men när civilsamhället är svagt känner människor sig övergivna av myndigheterna. This is a state of insecurity, konstaterar Leonard Andreescu frustrerat.

Brist på tillit
Oana Borcan är doktorand på Handelshögskolan i Göteborg och forskar om korruptionen i sitt hemland Rumänien.
– När människor inte kan lita på systemet uppstår en ond cirkel, säger hon och beskriver hur bristen på tillit fräter sönder samhället och allianser i stället byggs runt familjen och klanen.
Mutor och kontakter i stället för meriter. Makthavare som styr utifrån egna intressen.
Tyst lydnad i stället för kritiska frågor.

Mötesplatser viktigt
I jämförelse med Rumänien är förtroendet för systemet stort i Sverige. Men börjar korruption läcka in där tilliten är stor kan även förtroendet vara en nackdel.
Utan kritiska frågor blir det lätt grumligt kring upphandlingar, anbud och avtal.
Att många i Rumäniens maktelit nu börjat lagföras för korruption är bra men ska förtroendet hos allmänheten återupprättas krävs rättvisa straff, enligt Oana Borcan.
–Det håller inte att fängelsedomar omvandlas till frigivning mot borgen eller att förskingrade pengar aldrig krävs tillbaka säger hon.
Hon menar att verklig förändring behöver också byggas underifrån. Löner måste gå att leva på. Och för att individer ska kunna bilda en kritisk massa krävs också mötesplatser.
– Annars kommer känslan av maktlöshet att bestå. Särskilt på landsbygden. Där är borgmästaren fortfarande Gud, säger hon.

Faktaruta
Transparency International är en organisation med säte i Tyskland vars uppgift är att bekämpa korruptionen
i världen. Av 175 länder på Transparency Internationals rankinglista över korruption i länder ligger Rumänien på 69:e plats. Sverige ligger på fjärde plats bakifrån räknat.
DNA, National Anticorruption Directorate, startades 2002 och är en åklagarmyndighet speciellt inriktad på bekämpning av korruption på mellan- och hög nivå i Rumänien.

By |2019-02-17T11:30:39+00:00januari 10th, 2019|Texter|0 Comments

Ansvaret ska ligga på köparen och hallicken

Den 12 maj 2016 röstade EU-parlamentet ja till att spänna bågen ännu hårdare i kampen mot trafficking. Betyder det att EU-direktivet mot människohandel från 2011 alltså inte haft effekt?

Avsugning i pissoar, med barn i magen. Tvingad att lämna ettåring på bordell i Rumänien, för att sälja sex på Rosenlundsgatan i Göteborg.
Hälften av pengarna till männen i toppen, hälften till hallickarna under. Kaffepengar till kvinnan. Misshandel. Hot om barn som ska skadas. Kärleken som löfte, minne eller hållhake.
Mer makt åt de som lyckas klättra i hiearkin. Maktmedlen var många.
I Göteborg dömdes 2012 sex av männen i ett rumänskt nätverk till fängelsestraff på mellan
två och sex år för människohandel och grovt koppleri.

Bröt sig loss
En av de tio målsägande kvinnorna var Adriana. Hon prostituerade sig första gången som tolvåring. Därefter såldes hon ”för gott” till en av familjerna i nätverket.
Efter rättegången fortsatte hon att skicka dem sina intjänade pengar. När hon blev gravid och samtidigt allvarligt sjuk trodde de att hon ljög. Pengarna skulle in.
En akut operation och abort i tredje månaden fick henne att tänka till på riktigt.
– Då insåg jag att det är inte så det ska vara i en riktig familj, säger Adriana. Hon bröt helt.
I polisanmälan hon gjorde senare beskriver hon knivhot och att försök att köra över henne med bil.

Stärka Europol
Nu är det är den 12 maj 2016 och Anna Maria Corazza Bildt (M) kommer farande i EU-parlamentets korridorer i Strasbourg. Debatten om det fortsatta arbetet mot trafficking är avslutad. Fler insatser behövs, om det är man rörande överens.
– Folk applåderade varandra över partigrupperna, det har aldrig hänt förut! utbrister hon.
Så stor har enigheten inte alltid varit. För många i parlamentet var lagstiftning kring prostitution och människohandel under många år en ickefråga.
Att människohandeln och sexindustrin skulle ingå i samma kretslopp förnekas i dag ihärdigt
av de länder, främst Holland och Tyskland, som alltid förespråkat legaliserad prostitution.

Otillräckliga insatser
När direktivet mot människohandel klubbades i rekordfart den 6 april 2011 åtog sig alla länder utom Tyskland att baxa in det i sina lagstiftningar och sedan haka på en handlingsplan.
Nu ska en icke bindande resolution, som beskriver utfallet hittills och hur man går vidare, antas.
Tillsammans med bland andra Malin Björk (V) har Anna Maria Corazza Bildt varit skuggrapportör
i jämställdhetsutskottet, där underlaget tagits fram*.
– Direktivet i sig är bra. Det är genomförandet som varit problemet, säger Anna Maria Corazza Bildt och pekar ut tre åtgärder som många länder misslyckats med.
Att identifiera offren. Att minska efterfrågan. Och att åtgärderna ofta saknat könsperspektiv – trots att 80% av offren är kvinnor.

Prostitution en stridsfråga
– Vi måste gräva där vi står. Ansvaret ska läggas där det hör hemma – hos köparen och hallicken, säger Malin Björk bestämt.
Rätten till uppehållstillstånd för offren är en fråga som hon har drivit hårt.
– Stärker man stödet till de som utsätts tar man bort en del av makten för hallickarna, menar hon.
För Anna Maria Corazza Bildt är hårdare satsning på gränsöverskridande, rättsliga och polisiära samarbeten högprioriterat.
– Självklart ska vi sikta på att minska efterfrågan men detta är omfattande och sofistikerad brottslighet, säger hon.
Båda anser att den svenska sexköpslagen är ett effektivt verktyg för att bekämpa efterfrågan.
– Att legalisera prostitution går ju tvärtemot den attitydförändring som vi tycker behövs. Samtidigt är prostitutionslagstiftning ett nationellt ansvar, säger Anna Maria Corazza Bildt.

Quickfix eller maratonlopp
Ännu ett sammanträde i EU-parlamentet i Strasbourg är över. Rullväskorna smattrar mot asfalten när parlamentarikerna och deras entourage lämnar den enorma glasbubblan.
Resolutionen är antagen, en försenad rapport ska skyndas på, en ny fyraårig strategi ligger
i pipeline. Tretton bötfällningsprocesser mot länder som inte gjort det de lovat är på gång.
Men sen då?
Att förvänta sig en quickfix när tjugosex nationer ska ta ett helhetsgrepp på världens tredje största brottslighet är kanske att tro att ett maratonlopp kan göras på några minuter.
– Det är klart att det är frustrerande att det går så långsamt. Men det är en mosaik av åtgärder på flera nivåer som måste till. Den kapaciteten tar tid att bygga. Ytterst handlar det om attityder.
Att erkänna att det är kvinnan som äger rätten till sin egen kropp, säger Anna Maria Corazza Bildt.

Unga gillar gillar att skrämmas
Det är en strålande vårdag i maj när jag återser Adriana i centrala Göteborg. Hon bär stora solglasögon och ser piffig ut. Att hon lever på nästan ingenting syns inte utanpå. I fem år har hon kämpat för att lämna prostitutionen. Nu åker hon till gatan bara när det behövs pengar för mat.
Tar nästan bara äldre, kända kunder. De yngre är oftare fulla, våldsamma eller gillar att skrämmas. Hem till kunder åker hon aldrig numera.
– För några år sedan var jag som en maskin, helt utan känslor. I dag är jag rädd om jag åker till en lägenhet. Det är väl egentligen den känslan som är det normala, säger hon.
Utan dokumenterad försörjning är det osäkert om hon får den uppehållsrätt som hon så intensivt önskar sig. I Rumänien ser hon ingen framtid.
– Jag skulle vilja ha ett jobb, vilket som helst, och ett litet hus. Efter det skulle jag försöka skaffa
en egen familj. Jag vill något annat med mitt liv nu, säger hon.

Publicerad i kortare version i Ottar den 31 maj 2016
*Adriana heter egentligen något annat.
*Initiativbetänkandet har även behandlats i det rättsliga utskottet, LIBE.

Faktaruta
Hörnstenar i EU-direktivet mot människohandel 2011/36
– Identifiera, skydda och stödja offren bättre.
– Harmonisera straffsatser och effektivare bötfälla människohandlare.
– Ökad samarbeten över gränser och mellan civilsamhälle och organisationer.
– Bättre informationsspridning.
– Minska efterfrågan.

Några brister i genomförandet enligt initiativbetänkande A8-0144/2016
– Utbildning av de yrkesgrupper som möter offer för människohandel har saknats.
– Identifiering av offren misslyckas allt för ofta.
– Samordning, stöd och hjälpinsatser till offren har inte fungerat tillräckligt bra.
– Definitionen av vad som är människohandel har trots tydliga riktlinjer, spretat.

Direktiv
Ett direktiv fastställer gemensamma mål och krav på resultat, men lämnar åt medlemsstaterna att själva bestämma form och tillvägagångssätt. Direktiven är bindande och ska se till att de olika nationella lagstiftningarna blir enhetliga. EU-länderna ska tillämpa EU:s fördrag och lagstiftning korrekt och i tid.

Initiativbetänkande
Ett initiativbetänkande är en rapport som innehåller förslag som tas fram i ett utskott. Det är parlamentets verktyg för att uppmana EU-kommissionen att, i det här fallet, skynda på arbetet med den rapport om direktivets tillämpning i medlemsländerna.

Kommissionen och parlamentet
Kommissionen företräder hela EU:s intressen och föreslår ny lagstiftning för Europaparlamentet och ministerrådet. Den ser till att EU-länderna tillämpar EU-lagstiftningen på rätt sätt.

Skuggrapportör
Utses av sin politiska grupp för att följa ärendet i de utskott där det behandlas. Försöker påverka, förhandla och utveckla innehållet utifrån sitt politiska perspektiv. Men när deadline passerats två år senare hade bara sex av 26 länder gått från ord till handling. Ytterligare ett år passerade innan innehållet var på plats hos alla.

By |2019-02-17T11:20:03+00:00januari 10th, 2019|Texter|0 Comments

Belägrad stad

Trots fredsavtalet flammar våldet fortfarande upp fort och lätt på olika platser i Belfast. I Short Strand och Long Land Court omges vardagen av staket, murar eller plexiglas. Mammor med skolbarn hukar hem genom kvarteren som ligger utanför det egna territoriet. På nätterna träffas husen av brandbomber, stenar och flaskor. I Port Rush, längst upp på öns nordligaste spets marscherar pojkar och män med orange ordensband över brösten.

By |2018-11-25T06:45:40+00:00november 25th, 2018|Repotage|Kommentarer inaktiverade för Belägrad stad

Nordirlands tredje religion

Hälften katoliker och hälften protestanter. Den blandade polisstyrkan var en av hörnstenarna i det nordirländska fredsavtalet Good Friday Agreement. Glen Mc Knight och Lori Wilkinson tillhörde den första kullen poliser som fick uppdraget att återupprätta allmänhetens stukade förtroende för polisen.

By |2018-11-25T06:44:37+00:00november 25th, 2018|Repotage|Kommentarer inaktiverade för Nordirlands tredje religion

Livsvandringar

Vi träffades första gången på Klaragården, Stadsmissionens daghärbärge för hemlösa kvinnor. Då bar Helen runt på sina ägodelar i platspåsar. Hon hade missbrukat droger i trettio år och varit hemlös i nästan fjorton. Marja-Liisa knarkade inte men hennes bostadsituation var alltid temporär. Hur gick det sen? Fyra år senare möts vi igen.

By |2018-11-25T06:43:24+00:00november 25th, 2018|Repotage|Kommentarer inaktiverade för Livsvandringar